”Föraktet mot oss funktionshindrade växer”

”Föraktet mot oss funktionshindrade växer”
FUB

”Assistans är livsviktigt – inte passiviserande”

Dagens samhällsdebatt präglas av ett generellt svaghetsförakt där utsatta grupper blir syndabockar. Vi funktionshindrade översköljs av en våg av misstro, vilket gör att våra mänskliga rättigheter urholkas. Det här måste få ett slut, skriver fem debattörer.

Folkhemsbyggaren Erlander menade att ett samhälle kan bedömas utifrån hur det behandlar sina mest utsatta. Vi funktionshindrade hör till dem, vi har alltid varit nära att kastas ur livbåten i tider av samhällelig oro.

Synen på funktionshinder hänger ihop med de idéströmningar som färgar övrig samhällsdebatt. Trots att Sverige går bra sprider sig ett generellt svaghetsförakt där utsatta grupper blir syndabockar för både reella problem och grundlösa hotbilder. Vi funktionshindrade översköljs av en våg av misstro, det är en backlash efter tidigare reformistiska framsteg som fört oss närmare ett liv som andras. Ett exempel ur vår vardag:

”A är autistisk, döv och rörelsehindrad med svåra smärtor och kognitiv utmattning. Han nekas assistans och teckenspråkstolk, får inte ledsagning till vård eller möten med myndigheter. Hemtjänsten kan inte hjälpa honom till toaletten; tid saknas för lyften. Personal och beslutsfattare runt A har fått för sig att ”han kan om han vill”. Därför läggs saker utom räckhåll – mediciner, telefon, blöjor, vattenflaska – och A lämnas att äta själv trots att han inte kan. Ibland utsätts A för våld och hån av personal vilkas namn han aldrig fått veta. Sällan finns tid att kommunicera i text. A längtar efter samvaro med sitt barn, en dusch och lite fika. Han har rätt till det enligt LSS. På pappret. ”

A:s fall är inget undantag. Många har liknande erfarenheter. Vi funktionshindrade ser tydligt hur lagar och praktiker som ska garantera våra mänskliga rättigheter urholkas. Vi ser byråkratins behov gå före våra. Vissa av oss kämpar för våra liv, andra för att inte bara överleva, utan också leva. Vi ser våra vänner vanvårdas och tyna bort, ser hur de lagar som skulle förhindra det negligeras. Människor nekas den hjälp som krävs för att kunna ta sig ur sängen, kommunicera, sköta hygien, få i sig föda och vätska, gå på toaletten, andas.

Många har inte kraft eller resurser för att överklaga beslut. De får inte rättshjälp, och riskerar att förlora sin sjukersättning om de driver sina rättigheter politiskt. Om alla vi fick en röst skulle vi ha en massiv ”metoo”-rörelse om samhällets övergrepp. De här vittnesmålen måste fram. Vi är många som drabbas av avhumaniseringen.

Insatser som får vardagen att fungera påstås passivisera och göra oss sjukare. Välfärdssystem som håller oss vid liv påstås hålla oss i utanförskap. Men nej, sjukskrivning, sjukersättning och försörjningsstöd är inte utanförskap. Utanförskapet finns i hotet om att inte ha något att leva på, i misstron från samhälle och myndigheter.

Boendestöd och assistans passiviserar inte. Det är hjälpmedel som gör att vi kan leva självständigt, arbeta efter förmåga och ha ett socialt liv. Utebliven hjälp – eller ständig rädsla för att fråntas hjälp om vår tillvaro plötsligt anses fungera för bra – är vad som hindrar oss från att delta i samhället. Vi går redan över gränserna för vad vi klarar; det gör oss sjukare.

Det här behöver inte ske. Politiker, säkra stödet för oss som behöver det! Utförare, låt insatser utgå från hur vi faktiskt fungerar, inte från hur vi “borde” fungera! Medmänniskor, se oss funktionshindrade som likvärdiga medborgare! Stoppa nedmonteringen av våra mänskliga rättigheter!

Fotnot: Flera personer som lever med olika funktionsnedsättningar har bidragit med perspektiv, erfarenheter och exempel.

Fangad-i-fattidom - 640x80-pixlar
Tags:

Share This Post

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.