Funktionsnedsatta utsätts för kollektiv bestraffning

Funktionsnedsatta utsätts för kollektiv bestraffning
FUB

Fusk med VAB går tydligen utmärkt att komma åt med ”mer träffsäkra kontroller”, men fusk med assistansersättning måste stoppas genom att bestraffa samtliga funktionsnedsatta, skriver Daniel Lindkvist, vd Lystra personlig assistans.

Häromdagen uppmärksammades att allt fler anmäls för fusk med ersättning för vård av barn, så kallad VAB. Försäkringskassan förklarar detta med att man har skärpt sitt arbete för att identifiera bidragsbrott, genom fler handläggare och mer träffsäkra kontroller.

Antalet polisanmälda fall har fördubblats mot motsvarande period 2017. Hittills under 2018 har 43 miljoner kronor krävts tillbaka, att jämföra med endast 5,8 miljoner 2013. Så långt allt väl. Fusk, oaktat om det är inom välfärden, skattesystemet eller något annat ska givetvis i mesta möjliga mån identifieras och åtgärdas. Att Försäkringskassan skärper sina kontrollsystem ser jag, och de allra flesta, odelat positivt på.

Under flera år har en systematisk demontering av LSS i allmänhet och rätten till personlig assistans i synnerhet skett under förevändningen att ”skattepengar måste gå till det de är avsedda till” och ”vi måste komma tillrätta med det stora fusket”. Omfattande utredningar har tillsatts, miljontals skattekronor investerats. Och naturligtvis förekommer fusk med assistansersättningen.

Liksom i alla offentligt finansierade system där stora pengar finns i omlopp finns också oseriösa aktörer och individer beredda att gå långt utanför lagens råmärken för att tillskansa sig dessa. Det märkliga i sammanhanget är att fusk med VAB uppenbarligen går utmärkt att komma åt med ”mer träffsäkra kontroller”. Men det enda sättet att komma åt fusk med assistansersättning är att kollektivt bestraffa samtliga funktionsnedsatta genom att bit för bit plocka isär den rättighetslagstiftning som har gjort det möjligt att, efter sina förutsättningar, leva som andra.

Försäkringskassan själva uppskattar felaktigt utbetald ersättning inom VAB till cirka 15 procent. Ersättningen kostar på årsbasis cirka 5,8 miljarder kronor, vilket innebär att 870 miljoner kronor betalas ut felaktigt och har så gjort under flera år. Att fler fall upptäcks nu bygger nämligen primärt inte, enligt bedömningen, på att fusket ökat utan att fler fall upptäcks.

Personlig assistans kostar väsentligt mer, totalt cirka 28 miljarder kronor fördelat på 23,3 miljarder i statlig assistansersättning via Försäkringskassan och 4,6 miljarder för kommunerna. Frågan om att kvantifiera fusket som förekommer inom personlig assistans är långtgående utredd men ändock omstridd. Försäkringskassans befintliga kontrollsystem har kunnat styrka felaktiga utbetalning om cirka 2 procent, men det finns rimligtvis ett mörkertal.

En statlig utredning (SOU 2012:6) uppskattade omfattningen före 2011, när IVO införde tillståndsplikt och tillsyn, till cirka 7 procent. I rapporten Det handlar om miljarder” anförs att det är ” mindre sannolikt att brottsligheten skulle vara lika hög idag.”, givet stramare kontroller. Vi har alltså minst 2 procent fel och ”sannolikt mindre” än 7 procent.

Låt oss för exemplets skull säga att den faktiska siffran är 5 procent. Det ger oss felaktigt utbetald ersättning på 1,4 miljarder kronor per år. 1,4 miljarder kronor är en enorm summa pengar, intet tu tal om den saken.

Men motiverar den en hetsjakt på funktionsnedsatta, en systematisk och medveten nedskärning av en rättighetslagstiftning som vilar på mänskliga rättigheter och ett brott mot FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter medan 870 miljoner felaktigt utbetalda VAB-kronor passerar obemärkt förbi med ett ”bra att man skärpt kontrollerna”? Är det sådan skillnad på fusk och fusk? Eller är det så att ”fuskdebatten” har blivit ett tacksamt argument istället för ett mer obekvämt resonemang kring att LSS är ”för dyrt”?

 

Fangad-i-fattidom - 640x80-pixlar
Tags:

Share This Post

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.