LSS-utredningen är ett fullkomligt haveri

LSS-utredningen är ett fullkomligt haveri
FUB

”Osäkerheten är värst” brukar det heta. Det kan röra sig om väntan på ett cancerbesked, en försvunnen person eller klimathotet. Påfallande ofta hör man just det, ”osäkerheten är värst”. Jag tror att de allra flesta av oss kan känna igen sig i den där gnagande, påträngande oron där man till slut nästan känner att ”vilket besked som helst är bättre än detta!”.

Känner du igen dig? Tänk dig då att befinna dig i den situationen, med den där krypande oron ständigt närvarande inte i några timmar, någon dag eller ens någon vecka utan i drygt tre år. Sedan kommer då beskedet, ett presumtivt dråpslag. Men kanske känner du ändå att ”nu vet jag i alla fall”. Då, bara en dag senare, säger man ”nej, så blev det inte alls” och så kastas du tillbaka in i oron och osäkerheten igen – i ytterligare två år.

Den hantering som vår tillträdande regering utsätter Sveriges funktionsnedsatta för börjar i mina ögon likna en lång och utdragen tortyr. Inhuman, ovärdig utan minsta tecken på förståelse för eller ens medvetenhet om vad de gör med dessa människors och deras anhörigas liv.

Senaste halvåret har jag fått många oroliga frågor från framförallt assistansberättigade och deras anhöriga men också våra anställda personliga assistenter. ”Kommer jag att få ha min assistans kvar? Vad händer med mig om jag inte får ha mina assistenter? Måste jag flytta in på boende? Måste jag säga upp mig från mitt jobb och ta hand om mitt barn på heltid? Kommer jag att bli arbetslös?”. Det är inga små oväsentligheter som snurrar i huvudet på de som berörs.

Anledningen till denna oro är förstås den assistansutredning som regeringen tillsatte 2016 och som presenterades den gångna torsdagen. Det har varit en tid som präglats av stor oro för de vars liv i de former de känner det hänger på rätten till personlig assistans. Utredningens slutsatser drog så undan mattan under fötterna för många av dem genom att presentera tämligen radikala ingrepp i LSS, merparten av dem av negativ, försämrande karaktär. Men, nu visste man i alla fall.

På fredagen släpps så de huvudsakliga dragen i den överenskommelse som innebär att Sverige till sist ser ut att få en regering. Beskedet till alla Sveriges assistansbehövande: frågan ska utredas igen. Till 2021.

LSS är en avgörande del i så många människors liv, ett grundfundament kring vilken den enskilde själv och flera runt omkring byggt hela sin vardag. Detta faktum skänker frågan en tyngd som innebär att varje sunt resonerande människa borde förstå att den inte kan behandlas som vore det frågan om en höjning eller sänkning på andra decimalnivån i marginalskatten eller ett övergångsställes placering.

En LSS-utredning, vilande på de direktiv i kombination med att man erfarenhetsmässigt vet i vilken riktning staten drivit LSS-frågan, är som att spela rysk roulette med pipan mot den funktionsnedsattes tinning. Om och om igen, i tre års tid och när de tre åren gått och hen tror att det är över – då lägger man i ytterligare en kula i loppet och börjar snurra igen, i ytterligare ett par år.

Den avslutade LSS-utredningen är ett fullkomligt haveri. Ingenting säger att nästa kommer att bli bättre. Det finns en bra lagstiftning i grunden, det vi behöver komma tillrätta med är tillämpningen. Förtydliga grundläggande behov. Inkludera de som uppenbarligen har behov och rätt till stöd, men som idag faller utanför. Då har vi en fin och bra funktionsnedsättningspolitik som vi som samhälle kan vara stola över och som vi en gång för alla kan sluta utreda.

Foto:
Daniel Lindkvist, VD Lystra personlig assistans

 

Fangad-i-fattidom - 640x80-pixlar
Tags:

Share This Post

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.