Psykiatrireformen blev ett helvete för många

Psykiatrireformen blev ett helvete för många
FUB

Lär av historien och låt inte dagens assistansbehövande gå samma öde till mötes, skriver Daniel Lindkvist Lystra Personlig assistans.

1995 genomfördes den stora psykiatrireformen i Sverige. Syftet var gott, personer med psykisk funktionsnedsättning skulle integreras i samhället istället för att institutionaliseras.

Ett stort ansvar lades på kommunerna, att de skulle bereda möjlighet för att dessa personer skulle få en meningsfull sysselsättning, att de skulle erbjudas boende anpassat efter behov och att de skulle kunna delta fullt ut i samhällslivet, på jämlika villkor.

Låt inte dagens assistansbehövande gå samma öde till mötes.

Nu, 23 år senare kan vi konstatera att reformen till stora delar, trots goda intentioner, blev ett misslyckande. Resurser flyttades från psykiatrin till kommunerna som i många fall saknade kompetens och kunskap om hur man skulle hantera gruppen. När Socialstyrelsen granskade utfallet av reformen fann man att många kommuner fortfarande inte erbjöd särskilt anpassade boenden för psykiskt funktionsnedsatta och många av dessa visste inte ens hur många personer som var i behov av särskilda insatser.

Boendestöd fanns men ofta bara under kontorstid, efter klockan 17 var personerna utlämnade till sig själva. Många boenden upplevdes som institutioner och i en del satte man lås på kylskåpet och stängde av vattnet på natten i stället för att bemanna dygnet runt. Ofta placerades personer med alltför olika diagnoser och behov i samma boenden. Reformen, avsedd att öka delaktighet och ge individuellt anpassat stöd ledde i alltför många fall istället till ökat utanförskap, isolering och många onödigt tragiska människoöden.

Den LSS-utredning som ska presenteras den 15 december och från vilken ett antal förslag kommit till offentlighetens kännedom riskerar att bli vår tids psykiatrireform. De förslag utredningen ser ut att lägga fram är en naturlig, om än dramatisk, del i den kedja av åtgärder som under flera år vidtagits som ett led i att systematiskt demontera rättighetslagstiftningen LSS. Under åren har Försäkringskassan, kommunerna och politikerna bollat ansvarsfrågan ömsom mellan varandra, ömsom mellan dem själva och domstolarna.

Politikerna kan inte styra myndigheten som bara följer domstolarnas praxis och katten på råttan och råttan på repet. Den samlade bilden är dock tydlig för alla att se. Försäkringskassan har varit pådrivande i en process för att minska kostnaderna för LSS mer eller mindre oaktat konsekvenserna och det har man givetvis gjort utifrån politiska direktiv.

Frågan om LSS är förhållandevis liten och marginaliserad. De närmast berörda tillhör inte ofta de mest röst- och resursstarka i samhället. Den har därmed varit ett tacksamt politiskt offerlamm där det varit lätt att skära ned utan att tvingas hantera motsvarande effekt på de egna opinionssiffrorna. Inför valet kom den dock upp på bordet och plötsligt tävlades det i vem som mest och helst ville ”återupprätta LSS”. Ansvariga ministern Lena Hallengren kallade utvecklingen inom LSS ”inte värdigt Sverige” och oppositionspartierna var inte sena att hänga på.

Det är rimligt att avkräva den (så småningom) tillträdande regeringen att lägga handling bakom orden i valtalen och sätta stopp för den utveckling vilken LSS-utredningen kommer vara ett stort steg på vägen i. Ett räddat liv är värt att levas och vi har, än så länge, en lagstiftning som bygger på att alla har rätt att leva som andra. Kanske har även den här utredning ett gott syfte men ”vägen till helvetet är kantad av goda intentioner”. Lär av historien. Psykiatrireformen blev ett helvete för många som förvägrades det stöd de hade rätt till. Låt inte dagens assistansbehövande gå samma öde till mötes.

Daniel Lindkvist, VD Lystra personlig assistans

 

Fangad-i-fattidom - 640x80-pixlar
Tags:

Share This Post

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.