Skarp kritik mot LSS-verksamhet

FUB

PARTILLE Vård- och omsorgsförvaltningens förändringsarbete på avdelningen funktionshinder har lett till stora brister i verksamheten. Det menar aktionsgruppen FEVO (För en värdig omsorg) som nu slår larm. Förvaltningen är av en annan åsikt och menar att kvalitén i flera delar höjts.

För cirka tre år sedan påbörjades ett stort förändringsarbete på ­avdelning funktionshinder i Partille kommun. Efter år med stora underskott var förvaltningen tvungen att göra något för att nå en ekonomi i balans och tog då ett helhetsgrepp som inneburit en rad förändringar. Förändringar som enligt anhöriga innebär en stor försämring av verksamheten.

Redan i början av året slog ­anhöriga och tidigare personal larm om brister i verksamheten. Partille Tidning skrev då om förändrings­arbetet. Sedan dess har en rad insändare i tidningen belyst situationen och nu höjer alltså aktionsgruppen FEVO rösten igen.

– Kommunen levererar inte längre den omsorg man ska. Det har gått så långt att man nått en situation då det är riktigt allvarligt, rent av farligt, säger Gun Stigelius från ­aktionsgruppen som nu omfattar ett trettiotal gode män och anhöriga till brukare på avdelningen funktionshinder.

Gruppen har under tiden för förändringsarbetet efterfrågat en bättre dialog med ansvariga på förvaltningen men tycker inte att man får något gehör. Därför har man nu försökt att lyfta de brister och problem man ser i verksamheten på annat sätt.

– Nu anmäler vi allt till IVO (inspektionen för vård- och omsorg). Vi känner oss tvingade att anmäla, säger Eva Löfman Törnqvist.

Fler IVO-anmälningar

Under hösten har man bland annat anmält brister i det systematiska kvalitetsarbetet, en stödbehovsmätning som används som resursfördelningsmetod, brandsäkerheten och brist i bevakning av epilepsilarm.

– Den låga bemanningen är det största problemet. Efter stödbehovsmätningen skedde en drastisk reduktion av bemanningen på alla LSS-boenden, med i många fall katastrofala följder för de boende, säger Göran Cullberg.

– Man har satt alla i personalen att gå till alla boende, även till de med svår autism. Det är en rent medicinskt och psykologiskt olämplig metod som i flera fall givit försämringar i sjukdomen. De boende är beroende av att ha samma fåtal av personal hela tiden. Dessutom blir det ofta korta insatser innan man rusar vidare, fortsätter han.

FEVO talar om personal- och ­resursbrist. Något som enligt dem lett till betydligt färre aktiviteter för brukarna, stor personalomsättning och missar i avvikelserapporteringen.

– Brukare har vid upprepade tillfällen fått skador som ingen kan redogöra för hur det uppstått, säger Eva Löfman Törnqvist.

Hon berättar att några i aktionsgruppen inte längre vågar lämna sina barn på korttidshem.

– De känner sig inte trygga med det då personalen inte räcker till.

– Bristen på personal får konsekvenser för arbetsmiljön och är den dålig påverkar det också omsorgen, säger Gun Stigelius.

För en värdig omsorg vill nu att kommunen ska agera och återställa personaltätheten.

– Man måste utvärdera förändringarna man gjort och inse att det inte blev bra. Något annat kan man inte säga längre, säger Hans Richmond.

På förvaltningen har man en helt annan syn på det förändringsarbete som genomförts på avdelningen.

– Det är viktigt att poängtera att det inte alls bara handlar om ekonomi, utan om utveckling, kvalité, metoder och att stärka individens rätt, säger förvaltningschefen Erika Hägg.

Nytt arbetssätt

En stor förändring har varit bytet av arbetssätt, där man gått från ett generellt en-till-en stöd till ett situations- och aktivitetsanpassat arbetssätt. Vilket har inneburit att antalet personal på boendena blivit färre men också att mängden aktiviteter och flexibiliteten i aktiviteterna ser annorlunda ut i dag.

– Har man en personal per brukare kan man sticka iväg och göra precis vad som helst. Nu måste det planeras på ett annat sätt, säger Erika Hägg.

– Vi kan inte göra aktiviteter ­utifrån vad vi känner för den dagen, som man tidigare gjort. Men vi gör det inte heller utifrån vad personalen känner för, vilket man ibland gjorde tidigare. Skillnaden i dag är att vi behöver planera i högre utsträckning och där har vi blivit mer ­professionella, säger Veronica Strömsten, chef för avdelning funktionshinder.

Hon betonar vilket uppdrag kommunen faktiskt har.

– Vi har ett uppdrag att arbeta med de här personerna utifrån att leva så likt andra som möjligt. Det innebär matlagning, tvätt, att städa sitt hem. Det är många aktiviteter som vi, alla människor, gör i hemmet. Och det är skillnaden. I dag är alla brukare delaktiga i sina hushållsgöromål.

Miss i kommunikationen

Att verksamheten inte når en god kvalité och att man inte kan garantera brukarnas säkerhet ­menar man från förvaltningens sida är helt felaktigt.

– Vi tycker att vi kan garantera brukarnas säkerhet och vi har ganska nyligen reviderat vår kvalitetsdeklaration och den når vi upp till, säger Erika Hägg.

– Sen har vi väldigt mycket verksamhet och det är klart att det inte fungerar perfekt överallt, men det gjorde det inte förut heller. Vi måste hela tiden jobba med det vi ser eller upptäcker på vägen. Men personalen pratar mycket verksamhet och kvalité och man är också mer uppmärksam på saker man ser. Och det är en utveckling som är bättre än det som var innan, säger Veronica Strömsten.

– Jag tycker att vi är mer professionella i dag. Tidigare hade man inte riktigt koll på vad som är vårt uppdrag fullt ut. Man gjorde mycket bra saker men man hade inte riktigt metoden med sig, fortsätter hon.

Det man kan se från förvaltningens sida är att man inte varit så duktiga på att informera anhöriga och gode män om förändringsarbetet när det påbörjades.

– Det har mer kommit i efterhand när vi insåg hur det uppfattades. Och där kan man vara efterklok och säga att det borde vi ha gjort annorlunda. Så vi har en resa att göra och jobba för att vinna tillit och förtroende, för det vet vi att flera av dem inte har, säger Erika Hägg.

Enligt henne har dialogen ofta ­varit god men att man inte når varandra i just resursfrågan.

– Där är vi helt oense om det är en avgörande faktor för att det ska bli bra eller inte. Vi menar på att man kan jobba på ett annat sätt och ha en god kvalité medan man många gånger som anhörig pekar på att det är mindre resurser, säger Erika Hägg.

Fördelning av resurser

En stor del av förändringsarbetet har handlat om att fördela resurserna mer rättvist mellan de olika verksamheterna då man såg att en del verksamheter fick mer resurser än andra utan att det fanns någon tydlig analys som grund till det. Därför gjorde man den stödbehovsmätning som upprört många anhöriga, som menar att den inte alls stämmer med brukarnas vårdbehov och ifrågasätter hur den kan ligga till grund för bemanningen.

– Här ser vi också att vi inte riktigt nått fram med informationen. Det är en resursfördelningsmodell, men inte på individnivå. Man gör visserligen en bedömning på individ­nivå och tittar på vilka som bor på boendet men sedan får verksamheten en påse pengar och fördelar sedan resurserna utifrån behoven, säger Erika Hägg.

Välkomnar en granskning

Hon förtydligar att stödbehovsmätningen inte har med brukarens insatser att göra. Beslut om insatser baseras alltid på en biståndshandläggning

– Det här är bara en fördelning av den totala pengapåsen vi har. Vad brukaren får för stöd i slutändan bygger på beslutsunderlaget, genom­förandeplanen och observationer, säger Veronica Strömsten.

Hon avslutar med att betona att man på förvaltningen ständigt ­arbetar med förbättringar utifrån av­vikelser och behov.

– Vi välkomnar en granskning av IVO och att man vänder sig dit då det är vår tillsynsmyndighet. De brister eller utvecklingsområden som eventuellt framförs som kritik arbetar vi med.

Fangad-i-fattidom - 640x80-pixlar
Tags:

Share This Post

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.